Själens blåmärken - Françoise Sagan. Hyllvärmare 2/4

"Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt."

Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren "böcker om böcker". Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.

Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om  debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att "umgås" med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.

Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.

På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som "karaktären" Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig (den här gavs ut 1972 på fr. 1973 på sv.) med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.

Skynda, kom och se

En gripande skildring av livet för Ka, Glauer, Nelly och Verner - fyra dvärgar i 1930-talets hårda värld, där allt avvikande var mindre värt och dessutom något man inte behövde ta männsklig hänsyn till. Den enda plats de verkar kunna hitta är på cirkus, tivoli och liknande där de får uppträda inte som artister utan som freaks, medan folk pekar och talar över deras huvuden. Glauer drömmer om att skriva en pjäs, attt få sätta upp den och att de dvärgar som är med ska ses som riktiga skådespelare; en del av kulturen och inte bara som exotiska märkligheter. Gruppen lämnar det allt mer hårdnande klimatet för en sommar på Gröna Lund, men kan denna grupp med individer med så mycket smärta och förnedring i bagaget hitta en plats där de kan börja om? Kan någon börja se dem som vanliga människor? Och kan de börja lite på varandra?

Näst sista boken

Min fjärde hyllvärmare denna omgång är Hundpojken av Eva Hornung. Den handlar om fyraårige Romotjka, vars mamma en dag försvinner. Kort därefter försvinner även farbror. När Romotjka efter några kalla och hungriga dagar vågar bryta mot förbuden och gå ut ur lägenheten upptäcker han att hela huset är folktomt. Ute på gatan finns folk han känner igen, men ingen han vågar prata med. Och ingen vill prata med honom, utan bara ser förbi honom.

Romotjka börjar följa efter en hund, en hund som visar sig vara van vid människor även om hon lever vilt i stadens utkanter. Hunden adopterar pojken, som får bli en valp i flocken. En ganska dålig valp som knappt kan se eller luktaoch fryser hela tiden. Men efter hand som han blir äldrevisar han sig ha andra nyttiga egenskaper som väger upp för hans dåliga jaktresultat, och Romotjka blir ett med flocken.
Boken utspelar sig i samtida Moskva, och även om det känns osannolikt att en 4-årig pojke kan bli upptagen i en vildhundsflock och överleva med dem är det många andra aspekter som känns förfärligt verklighetsnära. Samhällets utslagna, gatubarn och vuxna, som lyckas klamra sig fast vid livet trots erbarmliga förutsättningar. Den utsatthet de lever i, samtidigt som den "normala" världen vägrar att se dem.

Har redan börjat på min sista hyllvärmare, den är så här långt riktigt bra!